Vaför vänta in i det sista? Imorgon går mitt körkort ut och först idag hastade jag ner till stan på lunchen och fotade mig. Papprena har legat här hemma närmare två månader tror jag. Jag tror att jag skulle fått tummen ur och klippt mig innan och därefter fota. Men jag fick schii för det! Jag tror att det börjar närma sig ett år sedan jag var och klippte mig. Nu är det på tiden! Jag vet inte hur länge det kan dröja innan vägverket är klara med mina handlingar men jag får väl klara mig......

Det finns ju cykel som transportmedel...........

Det var inte igår jag var på hälsostudion och tränade. Jag hade riktat in mig på ett core-intervallpass. De "vanliga" corepassen är 30 min och jag trodde att detta pass också var det. Mig gick det ingen nöd på, men jag hade barnen i barnrummet. Dem hade jag informerat att idag är det ett mycket kort pass. De hade funkat bra men samvetet gnager när det blir fel. Jag gillade passet och vi får väl se om det erbjuds fler tillfällen. Jag kan emellertid inte ge mig iväg varje onsdag för det blir för sent för barnen.

Imorse sprang jag 20 min och det funkade bra. Det var behagligt ute jämfört med när jag en timme senare skulle bege mig iväg till jobbet. Då tyckte jag inte att det alls var lika skönt. Ett par fingervantar hade inte varit dumt.

Efter först en hel arbetsdag samt montessorikurs mellan  från 15-20 fick jag till ett litet löppass på 30 minuter vid halv nio på fredagkvällen. Det blev ett sådant där pass ni vet som bara rensar hjärnan från alla intryck. Hade jag backat några veckor tillbaka hade jag mött ett antal löpare på vägen. I och med mörkrets antågande gick mina funderingar vilka vägval jag skulle komma att göra. Det blev i alla fall ett varv runt Nolhagaberget.

Undra vilka som tränar en sådan här tid? Jag sprang om ett antal promenerande människor, ungdomar som hade sina fredagsnöjen att dra runt lite samt en joggare. På de korta sekunder som jag mötte denne löpare fick jag tusen tankar i skallen. Till saken hör också att jag vet vem denne person är och kanske därav drar mina egna slutsater:

Det som fick mig att hoppa till var den tomma blick som jag egentligen inte hade ögonkontakt med. Men med min min intuition fick mig att känna en känsla av något maniskt. Jag tror inte det var en fokuserad tävlingsblick.  Är det rätt av mig att bedöma detta på detta korta ögonblick. Det är inte sagt att alla som är ute och joggar är ute efter den euforin av att jaga sin egen tid  och sträva efter förbättringar. Men ni kanske förstår vad jag menar, en tom manisk blick och en målmedveten fokuserad tävlingsblick måste det vara skillnad på. Det fick mig att tänka: Vilken blick förmedlar jag? Naturligtvis är det olika beroende på vad jag tränar för löppass men om jag  har den blicken i ögonen jag mötte i fredags då är det hög tid för mig att ta ett litet break ett tag.

Igår var jag hos osteopaten. Han balanserade tillbaka skevheterna i bäckenpartiet och ländryggen. Jag fick en liten liten övning för bäckenpartiet. Det har en förmåga att "låsa sig" så att massa småmuskler i ländryggen har fått jobba konstant. Jag hoppas att detta verkligen var vändningen för mentalt har jag börjat förbereda mig för uppbyggnadssäsong. Lätt cykelträning har fungerat utan bekymmer i två dagar nu. Det som gäller nu är att hitta luckorna att träna i vardagslunken samt att hämta kraft. De flesta tider vad gäller olika slags scheman för familjen har börjat göra sig gällande.  

Idag hade jag mina MBT-skor på mig och ett man vilken jag känner igen, men däremot inte känner frågade mig om skorna. Det var ett känt Alingsås-ansikte och han hade sysslat mycket med träning. Vi hade en givande diskussion som hade kunnat varit längre om inte barnen väntat otåligt i bilen. Igår promenerade jag en halvtimme i skorna. Utan att anstränga mig känns det som om hållningen automatiskt kommer. Jag får en känsla av att vara mer upprätt. När jag promenerar blir steget inte lika långt men sätesmuskeln arbetar mer aktivt. Hur bra eller dåligt detta är är för tidigt att sia om men än så länge är jag positivt inställd. Det måste jag väl vara för de kostar ju en slant........

Imorgon startar höstmånaden och jag tjuvade med att rulla ett lätt pass på min spinningcykel i 40min utan känningar. Dessutom sprang jag hem från Almas simträning. På eftermiddagen fick hon med mig på lite inlinesåkning. Det är härligt att komma igång för energin kommer tillbaka till annat också. Jag är glad för det som jag har gjort idag har inte förvärrat någonting.

I fredags körde jag racer i det underbara vädret med det var inte riktigt lika underbart med knät. Det är konstigt för när jag sitter på den kommer den där konstiga känslan i knät tillbaka. Jag har tidigare haft problem med en menisk eller snarare troligen broskskivorna intill menisken. Kan det vara detta som spökar igen? Efter behandlingarna känns det nu inte som löparknä. Förra gången tränade jag bort  skadeproblemen genom att stärka upp stabilisatorerna kring knät. Men tänk hur dum man kan vara...... bara för att det gick lite bättre i fredags började jag nästan på att fundera på att köra motionstävlingen Getingetrippeln. Nu överlät jag detta istället till Gary och Alma. Gary vann tävlingen och för Almas del bland knattarna var det bara kul att hon ställde upp.

På tisdag ska jag till en osteopat som jag varit hos tidigare. det blir intressant. Håll tummarna för att det vänder ordentligt nu.

Jag lägger in en lite annorlunda bild ifrån SM-tävlingarna i Stockholm. Dels för att träningen rullat på idag samt att jag under min Montessoriutbildning förra helgen fick lära mig att rull mattor. Ja, du läste rätt! Därför är nedanstående mattor inte godkänt rullade. HiHi!!!!!

I helgen var jag i Stockholm tillsammans med Gary på triathlon-SM. Då jag för 14 år sedan bodde i Stockholm fick jag agera kartläsare resan upp. Jag hade bokat ett vandrarhem vid Gärdet och det låg perfekt intill tävlingsområdet. Dessutom slapp vi snurra för jag hade kännedom om området. Under min Stockholmsperiod bodde jag på Lidingö och tränade på Hjorthagen med Djurgården (fotboll) så jag var faktiskt lugn trots alla vägarbeten, ombyggnader och diverse glömska. På lördagkvälllen promenerade vi ner till tävlingsområdet för att skaffa oss ett litet hum. Stockholm visade verkligen upp sitt bästa väder.

Morgondagen började tidigt då de första starterna drog igång redan 8.00 Det var kul att snacka med lite triathlether man kände men jag hade hellre varit med och deltagit. Det är otroligt vad efterhängset min skada eller skador hänger i. Snart känner jag mig som värsta hypokondrien! Med en hel kropp hade det inte alla varit omöjligt att ta hem segern i triathloncupen. Första deltävlingen fanns jag på plats men deltog i motionsklassen. Där hade jag kunnat kamma hem ytterligare poäng. Nog ältat om detta, nu är det som det är. I sommarvärmen forserade jag än hit och dit för att kunna följa så många starter som möjligt. Men största intresset låg än dock på Gary. Han slutade trea i masters-35 och vann cupen. Hans upplevelser av loppet kan du läsa på hans blogg.

I helgen startade jag upp min Montessoriutbildning också. Jag återkommer med lite anekdoter om detta. Om inte annat sätter det en hel del griller i huvudet.

Skadeproblemen fortsätter och träningen är obefintlig. Det är ju den delen som jag tycker är kul att delge samt tävlingsanalyser och referat. Nu är det mycket lite från den fronten. Nu är vardagen igång på allvar igen och imorgon börjar jag att studera på halvfart vid sidan om mitt 100% jobb. Varannan fredag eftermiddag-kväll samt hela lördagen den helgen är uppbokad av Montessoristudier. Det blir en tuff period framöver. Nu är det bara att kroppen ska återfå sin balans för att jag ska finna min balans i livet. Hur skönt är det inte att rensa hjärnan speciellt med ett löppass! Vi får se när det blir.....

 Kolla in skorna!

Häromdagen köpte jag mig ett par nya skor och inte vilka som helst. MBT-skor! Jag har en hel broschyr där det står om hemligheten med MBT. När jag väl testat in dessa ordentligt lovar jag att jag ska analysera lite utifrån mitt perspektiv på det hela. Jag är otroligt nyfiken på om detta är ett par mirakelskor! Komletterande träning???

Det är kanske den träning jag får hålla mig till nu när skadeproblemen hänger i. Därför har motivationen inte varit den högsta den här veckan. Cyklingen fungerarde som sagt inte i onsdags och då anmälde jag mig heller inte till SM i Stockholm. Riktigt surt! Jag ser säsongen nästan som avslutat och måste hitta en ny motivationfaktor. Än så länge är inte alla pusselbitar med scheman osv. klara inför höstterminen. Men en sak står klart och det är att jag ska studera Montessoripedagogik varannan fredag och lördag i två år. Nu ska jag snart heja fram Lisa Nordén i natt på hennes OS-start kl 04.00 Godnatt på er för några timmars sömn behöver jag.