I tisdags tog jag mig ner till Hälsostudion för att träna och jag kan ärligt säga att det inte var igår som jag var där. Efter 1 timmes ganska hård körning på spinningpasset äntrade jag löpbandet. Först ganska trevande men jag hittade in i en fart som passade mig med lagom tryck utifrån de krafter jag hade kvar. Sex kilometer avverkades och under tiden genomfördes ett sk maxpulstest på en av medlemmarna bredvid mig. En ung tjej klev upp på bandet men jag tror inte hon hade så stor insikt i vad hon skulle göra. Efter några minuter hoppade hon av bandet och strax därpå fanns inga tecken på ansträngning. Enligt mina mått ska man ju nästan ligga som en hösäck för att sedan strax vakna till liv igen. Nu har jag i och för sig aldrig gjort något optimalt maxtest men om jag blickar tillbaka på något av mina tuffare pass på bandet så väste jag åtminstone efter luft. Ett litet tecken i alla fall på att jag tagit i. Men med lite träning så kanske den här tjejen också vågar spränga sina gränser och vågar ta ut sig lite till för att få ett rättmätigt resultat. Nu kör vi vidare!

I onsdags var vintern ett minne blott och snön smälte i en rasande fart. När det väl börjat töa är jag inte sen i mina tankar att snön ska bort. Allt eller inget! Men nu var det motsatta förhållanden då jag för varje timme såg hur snö och is decimerades. Mina farhågor och min oro växte sig allt starkare! Varför då? Jo,för att Gary och hans pappa skulle köra ut sand på isen till ön på Lången. Inte mindre än 4 kubikmeter skulle forslar med bil och släpkärra i 8 plusgraders värmebölja. Jag ringde en första gång på eftermiddagen för att höra mig för om projektet skulle bli av och det fanns inga tankar på annat. Min oro växte sig långsamt och säkert starkare. Is, dessutom både bil med släpkärra tungt lassad, hur skulle detta gå?

En halvtimme senare ringer det på min mobil och jag hinner notera att det står Gary mobil men inget mer........ Vad göra???? Jag ringer Gary men får ingen kontakt. 112??? Jag ringer Garys mamma även om hon inte kunde göra något var det ändå dit de alltid återvände för att hämta gruslasterna. Med två telefoner i handen börjar paniken växa. Men så äntligen efter en minut ringer Gary och täckningen hade försvunnit på vägen. Jag vet ett ställe vid Långaredsbacken där det alltid är dåligt. Fyra kärrlast senare kunde jag pusta ut, för det var nog minst lika jobbigt att sitta hemma och vänta. Jag kunde knappt ta mig för någonting så jag påbörjade inte maten till mig och barnen förrän vid sjutiden. Om nu Gary hade kört färdigt strax efter halv åtta så kan du ju räkna ut att de sista lassen kördes i bäcksvart mörker på isen.

Men nu ska det badas till sommaren, rena beachen! Därav detta hjärtsnörp, men det ska bli lek och plask!

Idag körde jag ett pass uthållighet med mina adepters. Dagens tanke med passet var att var och en på passset skulle försöka skapa en känsla med dagens pass. Jag försökte med mentala bilder och fraser hjälpa dem på traven och hitta till sitt mentala rum. Med musikens hjälp och de långa låtarna är det lättare att hitta harmoni. Mina spinningpass avslutas med 15 min corestyrka.

Igår cyklade jag på morgonen 1 timme på trainern och hade tänkt att också springa men ibland grusas planerna. Helgerna går så otroligt fort särskilt den helg då jag är på kurs men även den kursfria helgen rusar tiden. Då har jag oftast någon uppsats som det behöver skrivas på. Så något snack om ledighet existerar inte!

Nu ska jag titta färdigt på Mia och Klara som är ett av mina favvoprogram just nu.

Igår försov jag mig när jag skulle till kursen. Inte så att jag blev sen men förberedelserna innan med att plocka ihop grejer eller egentligen dagens lunch blev lidande. Jag brukar alltid ha med mig lunchlåda för att jag tycker att jag arbetar mycket bättre då. Två ägg fick jag stekt upp på det danska rågbrödet och det fick duga för dagen.

När jag kom hem sen eftermiddag blev det ett joggingpass på 1 timme 15min. Innan jag skulle iväg kändes som om jag fick leta efter varenda pryl för att komma iväg. I snön som yrde var det skönt att ha glasögon på sig men naturligtvis hittade jag inte mina gula glas. Jag fick vara så fräck att jag fick köra i mörka glas! I det sliriga vädret blev det ett lufsarpass men det var skönt.

 På kvällen tittade vi på melodifestivalen, åt god mat med lite vin som smakade riktigt bra.

En död akvariefisl fick mig att hoppa högt! Häromdagen när jag var hemkommen och som bäst grejade i köket nödgades jag till slasken för slänga lite matrester. Jag verkligen testade av min spänstrepetoar för gissa om jag flög i taket! Jag var inte alls beredd på att en av  de största akvariefiskarna (8cm) skulle ligga där i den nästan fyllda soppåsen. Den låg där så grotesk samt att jag inte var beredd på det. Därav av denna elektriska stöt hopp i luften.

Igår testade jag spikmattan igen och jag somnade faktiskt igen. Tro det eller ej! Men jag tror det är positivt som ett tecken på avslappning, men jag får ta reda på lite mer bakgrundsfakta......

Delmål för delmål betar jag av de olika uppgifterna med uppsatser, materieltillverkning, illustrationer till pärmar m.m på min montessorikurs. I lördags var det otroligt jobbigt innan jag kom igång men nu en hel helg till ända så kan jag lämna in min Namex-observation på fredag. Jag hade tänkt träna idag men så blev  inte fallet. Jag ska istället ladda med att kanske hinna spela in en ny cd-skiva till mitt spin-pass till imorgon istället. Då kör vi! Heja mig!

Imorse cyklade jag på trainern innan barnen hade vaknat och jag vet att de kikar in till mig när de vaknar för att de hör musiken. En bit in i mitt pass dyker en leende tandlös sexårig filur in huvudet genom dörrspringan. Lika hastigt som han kom slänger han en slängpuss med glittrande ögon så försvinner han igen. Snacka om uppvaknande man blir ju alldeles varm i hjärtat. Benen fortsatte att snurra passet igenom och nästan i en timme höll jag på.

Efter frukost ringde jag syrran och vi valde att flytta vårt planerade löppass till eftermiddagen då kvicksilvret visade en aning för kallt. I alla fall om man har valmöjligheterna att göra något annat och det hade jag ju.

Med våndan och bävan var det som jag kom igång med min Namex-skrivning, en analys av min tretimmarsobservation av ett enskilt barn. Det är jobbigt att leverera text under press och det är precis vad jag känner. Stora delar av skrivandet måste vara färdigt på söndag för att ha tid att sjunka in i skrivprocessen en vardagkväll efter arbetet är riktigt tufft. Imorgon måste jag alltså leverera vidare! Men nu ska jag koppla av med familjen genom att titta på melodifestivalen.

Löpningen med syrran blev inte av utan jag sprang ett eget pass då hon redan fått sin träningsdos på gymanläggnigen idag på ett pumppass. Det tog tid för mig att komma iväg och det hade börjat mörkna. Jag bestämde mig för enkilometersintervaller i Nolhaga. Sju stycken allt som allt blev det och det får duga för jag är högst osäker på min träningsstatus. Jag började med att känna in fart och första gick på 4.10 Därefter ökade jag upp farten några sekunder och körde 4st i jämn fart på 4.05 När jag hade kört dessa fem vilade jag 2min istället minuten men nu var tågan slut i mig och jag slog igen träningsbutiken när den avslutande gick på 4.15 till lunkande fart efter den sista. Passet varade 75 min. Mitt mantra för dagen var snabb fotisättning men det var inte det allra lättaste att genomföra då mörkret kom intågande samt den isiga vägen. Så kontentan är att jag är nöjd med min löpning för dagen.

Igår var det första gången som jag provade på att ligga på en spikmatta. Tanken var väl att testa lite försiktigt med 10-15 minuter första gången. Först kunde jag inte slappna av för jag hade inget bra nackstöd, så med tusen nålar stickandes i ryggen skrikandes efter en kudde kom det till slut en. Nej, nu ljög jag faktiskt dubbelt upp. Mattan har 260 knappar med 27 piggar på varje vilket ger 6000 piggar och med snäll förfrågan levererades det en mjuk go kudde till mig. Under tiden som jag låg där på mattan pysslade Gary med diverse saker på datorn. Han spelade först majong som blippade i mina öron när jag försökte att hitta ron och harmonin. Någonstans fann jag den ändå för vid ett tillfälle ryckte jag till av ljudet. Ni vet hur det känns när man är på väg att somna och bara rycker till. Men jag fick min sömn till slut för Gary hörde mitt sussande. Det kanske är ett gott betyg för mattan. I det lilla informationshäftet som man fick hemskickat till sig stod det att man kunde somna men nu var ju detta sent på kvällen och läggdags för mig..... Men blotta tanken att jag skulle somna med 6000 piggar stickandes i ryggen fanns inte på världskartan i mitt huvud. Tänk dig själv! Det är helt klart värt några fler försök för jag tror att precis som med mental träning och avslappningsövningar att man måste också träna sig till att slappna av på mattan för att lugnet ska infinna sig och ge önskade effekter. Jag hade en helt illröd rygg efteråt som en nykokt kräfta men det fanns inga spår av blodstänk. Go for it för det är lite kul och spännande med alternativa behandlingsmetoder. Därav en av anledningarna att jag inte först går till en läkare som säger vila lite och ta ett bandage när man söker för en idrottsskada. I tisdags var jag hos ostoepaten och fick några nya övningar men mer om det ska jag skriva om senare för källaren väntar med lite cykling på trainern. PS. Bild på mattan kommer.